P to the arty

I lördags vid elva tiden lämnade jag Halmstad. Lämnade klasskamraterna, skolan, utelivet, nissan, gamletull. Jag lämnade ett kapitel i mitt liv, ett kapitel jag valt att kalla Halmstad. Jag har fram och tillbaka gråtit, skrattat, ångrat och fullständigt varit överlycklig att den dagen skulle komma. Den dagen då Halmstad var över för min del, då vi alla tjejer går åt skilda håll i livet. Det har varit en så himla fantastisk tid och jag har sedan en vecka tillbaka haft en tung klump i magen, det känns så overkligt, som att vi kommer tillbaka. Klart vi kommer tillbaka, men det kommer aldrig vara detsamma.

Mian kommer inte skricka :" Skit i miig, hämta vinet".

Sabina kommer aldrig komma ner till mig framåt småtimmarna för att bara hänga och kolla akward.

Smedberg och jag kommer aldrig tillbringa frukosten på espresso house, lunchen på Mezzo och middagen på Roberts.

Kim kommer aldrig springa från högskolan och 6 kilometer hem alldeles barfota och lämna mig och Sabina vid busshållplatsen.

Larsson, Smedan och jag kommer aldrig mer bli påkomna med byxorna neddragna kissandes utanför mårtens. Kim, jag och Sabina kommer aldrig mer stå i min trång lägenhet på Gamletull och sjunga " Ooooh boooy!". Gustav och jag kommer aldrig mötas i entrén på Gamletull för att tillsammans gå till tvättstugan och trycka rumporna mot tvättmaskinerna för att se hur det känns.

Ullis och jag kommer aldrig starta upp en fylleblogg som innehåller diverse fylleskit och osamanhängande meningar.

Jag kommer aldrig spy 6 gånger av bakfylla på 6 olika ställen i Halmstad.

Mian och jag kommer aldrig mer somna i hennes gamla lägenhet i stan frusna och vakna som kokande tomater morgonen efter.

Jag kommer aldrig mer vakna upp i Björns lägenhet och lyssna på Fleet foxes.

Mian kommer aldrig mer komma och knacka på min Gamletull lägenhet med ybakad bröd från Östras.

Vi kommer aldrig mer gå den långa (egentligen korta) vägen till Högskolan och klaga över att Veronica inte kan lära ut och att vi har långa dagar (10-15...).

Jag kommer aldrig cyka ut till Söndrum för att jobba hos Anton, sedan stressa in till stan för att grilla i picasso.

Vi kommer aldrig mer cykla ut till Tylösand och tycka att det känns som en evighet att ta sig dit.

Vi kommer aldrig mer ses på samma sätt, umgås på samma sätt, för Halmstad var vi och det kommer ingen kunna ta ifrån oss.

Nu blir jag blödig igen. Ville mest påpeka att tre år i Halmstad har varit alldeles underbart och jag ångrar inte en sekund att jag flyttade dit, alla jag träffat kommer jag på ett eller annat sätt minnas. Bra som dåliga saker kommer jag minnas, just nu vill jag mest minnas de bra sakerna, det mesta var ju faktiskt bäst. Nu väntar ett nytt kapitel, en ny plattform att formas på, nya människor att bekanta sig med, nya platser att älska.