P to the arty

jag har redan skrivit tre inlägg i bloggen idag,
de är redan för mycket oh ändå fortsätter jag.

Jag har inte gått och
lagt mej innan  01.00
sen i fredags och jag kan
inte vakna senare ärn 9.00
jag vill inte lägga mej i sängen
för de betyder att jag blir ensam
helt ensam, nu har jag i allafall
datorn och orden, men i
sängen har jag bara tankarna
ångesten, för att allt ska bli
värre än det är, att de ska
ta slut, helt.

Jag önskar för allt att jag kunde gå tillbaka och vara
sjuk igen, för första gången skriver jag om det
men jag känner att jag behöver skriva av mig innan
ännu mera av dessa sjuka tankar ska komma tillbaka
för innerst inne vill jag inte dit, och jag vill inte att djävulen
ska ta över, jag vill vara i skolan och jag vill ha vänner
men när det är försent så kommer allt över en och
jag blir maktlös och låter djävulen ta över.

Oh jag vet att jag är dum-i-huvet för att jag
skriver detta och jag vet att ingen egentligen
bryr sig, egentligen så bryr sig ingen om vad
jag skriver här, för de har jag märkt. egentligen
så är det därför jag skriver här för att, få ut allt
få ut de som inte ska förstöra mitt liv igen,
men de känns som enda utvägen nu, jag kan
lika gärna ge upp, jag har ingen kraft kvar att
kämpa för nåt som kommer ledda till de bättre
att jag slipper småsakerna, och får vara med
bara mamma och pappa.
Jag saknar alla där, Maj-britt, agneta, ingerd, björn,
bettan, elvy och hon som jag aldrig kommer ihåg vad hon hette.
och innerst inne vet jag varför jag saknar de, jag tappar
kontrollen utan dom, jag vet inte vad som är rätt och fel
jag styrs för mycket av omgivningen och tar för mycke
och för lite, de finns inget lagom utan dem.
de var min trygghet och jag kan inte släppa det.
de gav mig den plats där jag fick hjälp, vård och
skulle bli frisk, istället ledde det till en frisk utsida
men en trasigare kluvnare insida, en tom insida.

Jag önskar att jag var mer som andra. andra som är trygga i sig själv
som har kraft och mod, de som är starka, ibland drömmer jag om att
de är jag, men då förstår jag att jag aldrig kommer bli den tjejen jag var
innan 2002, jag kommer aldrig minnas hur de var att äta, röra, se på saker
normalt, jag kommer aldrig se normal ut, jag är en förstörd leksak.
förbrukad som lika gärna kan förbrukas klart på bup istället för nån
gymnasieskola i fucking eskilstuna, jag kan skippa bup, de krävs bara
massa pnagar...vafan jag är så trött på attt allt blir fel, vart jag en är inblandad
så ställer jag till med problem.
jag kan inte ändra det, mer än att jag försvinner ifrån det. för det handlar om mig
de blir alltid såhär, mellan mej och malin, mellan mej och tessy, mellan mej lisa
och frida, mellan mej fländärs och fia, mellan oss.
ingen ska någonsin få lida av det mer.

Jag vill inte drömma en natt till
jag vill inte säga vad jag drömmer
jag drömmer de ingen annan ser
jag drömmer om att aldrig finnas mer.

förlåt för att jag ger falska förhoppninga förlåt för att jag förstör
jag önskar att jag hade varit så smart att jag inte skrev detta, men
jag vill på ett sätt att de ska komma ut så att alla förstår att de handlar
om att jag gör fel, att jag gör fel val, jag vill inte förstöra för andra