ris och ros
av någon anledning så kände jag mig sjukt deppgi efter Hannas, Emelies och min alla hjärtans dag-fika igår. Vi hade sjukt mysigt och åt gott, men saker kändes bara så himla fel.
Bara en sån grej att folk snackar om att bojkotta alla hjärtans dag för att det är bara en konsumtionskälla och att man borde vissa sin kärlek till de man älskar varje dag. Javisst, jag håller med, nu känns det som om jag är någon slags förespråkare för den dagen, men jag blir för bövelen anti attityden som istället vill hata den dagen. Jag har alltid gillat den dagen, det är ingen jäkla "förhållande"- dag, utan en kärleksdag. Jag vissade mer kärlek till många andra istället för min kära pojkvän, kanske dels för att han är en av dom hipsterserna (ha! där fick du) som tycker att dagen är onödig. Men jag tycker istället att det finns en sådann dag som uppmärksammar något så vacker som kärleken mellan medmänniskor.
I all denna kärleks tvist så slog det mig att några av mina närmaste vänner inte längre är så benägna att höra av sig. Jag vet att folk har fullt upp och det har jag själv också. Och när jag flyttade till Halmstad så var jag oerhört dålig på att höra av mig till mina vänner hemma, jag var dålig på att hålla kontakten även med min familj. Men någonstans känns det inte som att det är enda förklaringen. Ibland får jag för mig att det är för att jag är i förhållande. Folk i min omgivning kan säga. "Oh, då måste vi ut och ragga och festa i helgen.. synd att du har pojkvän" ordagrant säger det inte sånt men man kan få en hint på flera olika sätt att det antingen stör eller att det på något sätt skulle vara ett hinder. Kan det vara så att jag förändrats sen jag träffade Gustav, har jag blivit en tråkig person? För jag tycker inte att jag blivit en förhållande-slav i alla fall? Jag hade en vän på gymnasiet som sa nej i stort sett jämt för att det var pojkvän hit och pojkvän dit, hon hade liksom inte plats för sina vänner och det tyckte jag var otroligt synd. Men jag tycker dock att jag har en hyffsat bra självbild och jag känner inte att jag prioriterar Gustav förre mina vänner, visserligen gör jag ju det ibland, men det händer såklart även att jag priositerar vännerna framför Gustav.
Behöver det ens handla om att prioritera, jag vill umgås med båda parterna och även det funkar.
Jag vill inte att det ska vara något problem, men någonstans känns det som att jag kommit ifrån i alla fall en eller två vänskapliga relationer och har det att göra med mitt förhållande.
Så jag tog ett snack med Gustav igår eftersom han är mitt bollplank och är viss och bra på alla sätt. Han tyckte jag inbilade mig och försökte hitta en anledning istället för att bara acceptera det. Innerst inne håller jag med honom, jag gör allt för att hålla kontakten med vissa för att de är så otroligt viktiga i mitt liv, men när det från en del inte kommer något gensvar eller det rent ut av skiter i att höra av sig så letar jag efter anledningar och oftast tror jag att felet ligger hos mig, för skev självbild har väl alla någon gång.
Jag vet inte om någon blir så mycket klokare på det här inlägget. Inte ens jag, men det kändes skönt att skriva av sig och sätta ord på tankar som far runt i skallen. Vänner växer inte på träd och de vänner jag fått privellegiet att ha är fantastiska, jag vill verkligen inte förlora dem. Så skulle det vara så att det beror på mig så vill jag självfallet förbättra mig.
Ibland överanalyserar jag. För ofta handlar det kanske bara om olika kapitel i människors liv. Folk ändrar riktining, byter städer, får nya jobb, träffar nytt folk, börjar plugga, får pojkvän, reser iväg och i denna förändring så försummas något eller någon. Det behöver inte vara den ene eller den andres fel utan saker förändras.
Kontentan blir väl att bara för att saker, människor och livet förändras bör man hålla hårt om det som är betydelsefullt och värt att hålla vid liv, så som vänskap och familjerelationer.
du säger att kärleken aldrig varit till för dig.
Hemma från det fantastiska Finland.
Imorgon lämnar jag verkligheten och drar till Borlänge, fantastiskt skönt.
Om det här vore min sista dag
Känns konstigt att skriva om något så hemskt, skulle nog egentligen legat och haft ångest hela dagen över allt jag inte hunnit med och gråtit över hur mycket mer tid jag skull.e vilja spendera med de jag älskar.
Men om inte dessa känslor varit inblandade så skulle jag åkt till Mamma och Pappa, kramat om dem och sagt hur mycket jag älskar dem. Så hade jag farit runt till både Eskilstuna, Norrköping och Stockholm för att säga farväl till alla älskade människor. Sen hade jag dragit med mig Gustav och alla jag älskar som mest till Paris, hyrt in oss på ett hotell med utsikt över Eiffeltornet. Sedan hade jag somnat in i Gustavs armar med ett leende och inombords tackat för det jag fått uppleva i livet.
Detta ångrar jag
Jag brukar alltid tänka att man inte ska ångra saker, för man har ju alltid på något sätt lärt sig av dom. Men visst finns det saker jag önskar jag aldrig gjort. Bland annat har jag ljög jag för Gustav under en lång tid, så jag skrev ett brev och förklarade allt. Underbar som han är tyckte han mest det var gulligt och det förde oss på ett plan närmare varandra.
Jag ångrar att jag under mina tonår var så deprimerad och sjukligt instabil, men samtidigt har jag lärt mig och utvecklats så mycket på grund av det.
Så finns det såklart saker jag sagt som jag i efterhand ångrar. Det finns många fyllor som jag önskar ogjorda och så kan jag ibland ångra att jag flyttade så långt hemifrån, speciellt med tanke på att SJ är big fan of att försena tågen. Men det är få gånger, för hade jag inte flyttat hit så hade jag ju aldrig träffat så fina vänner, haft så kul och jag hade framför allt inte träffat Gustav. Nu är det förresten bara en hel dag kvar tills jag far hemåt. Älskart!
Min första kyss
När den begav sig kallade vi det för hånger. Jag gick i 4:an och var tillsammans med min bästis pojkväns bästa vän. Vi hängde alltid. Mest på skolrasterna. Då satt vi i skogsdungen bakom skolan och hånglade. Jag minns inte exakt första gången vi gjorde det, men jag kan tänka mig att det var mycket slem och lite känsla.
Jag älskade att kyssas och älskar att göra det än idag. Första gången jag och Gustav kysstes minns jag däremot, även om blodet innehöll höga alkoholhalter.
Vi hade pussats på samma krog några veckor innan och denna gången var vi tillbaka igen, vi dansade och hade svinigt kul hela kvällen. Det kom en lugn låt och våra läppar drogs som magneter ihop (guu vad poetiskt det låter). Sen hånglade vi resten av den natten, nästa morgon och nästa hela dagen.
Mina drömmar
Har miljontals drömmar som jag vill förverkliga. För att få någon slags struktur på dem så kan vi rada upp de länder,upplevelser, artister,band ,platser jag drömmer om.
Länder. Såklart som jag både vill besöka och en del även bo i. Jag har alltid dröm om att bo i Frankrike,Paris så det är något jag definitivt vill förverkliga. Har även drömmar om att bo i England, alla städer där verkar mysiga, men framför allt London. Så drömmer jag om att ha en sommarstuga i Nådendal i Finland och en villa i san francisco. New York har också varit en plats jag alltid drömt om.
Upplevelser. Jag har en dröm om att jag en dag ska hoppa bungy jump, för att de ser så grymt befriande ut. Jag har även en dröm om att åka såndär båt i galna vattenfall.
Artister/Band. Oj! vart ska jag börja, har ju alltid dröm om att få träffa Elvis Presley, John Lennon, Freddy Mercury osv. Men artistdrömmar som jag skulle vilja förverkliga är att jag drömmer om att en dag se Rufus Wainwright, Vampire Weekend, Julian Casablancas, Elton John, Sebastian Tellier, MGMT live, ja många drömmar finns det.
Platser. ja det passar ju såklart in på länder också, men jag en dröm jag har är att en dag besöka Disney Land i Paris.
Ungefär så skulle man kunna sammanfatta mina drömmar. Iallafall i grova drag. Så drömmer jag ju såklart om ett lyckligt liv och om det fortsätter som det gör nu, så kan det ju knappast bli bättre!
Min tro
Jag tror inte på någon religion. Så roligt blev detta inlägg!
Närrå, men jag tror på mycket, jag tror det finns ett liv efter döden, att man på något sätt återfödds eller liknande, men bara för att jag har den tron är jag inte hindu eller buddist, utan det är en tror jag har. Jag tror även på kärleken, på att människor föds till att bli bra människor, jag tror på big bang eller liknande och jag tror att många djur är smartare än vad vi tror.
Så skulle man kunna summera min tro.
Ett ögonblick
Finns många ögonblick. Rubriken är väldig överflödig, men jag antar att det handlar om ett ögonblick jag minns. Det finns miljontals jag kan dra upp.
Jag tänkte nämna ett starkt ögonblick, eller egentligen var det längre än ett ögonblick, det varade i timtal. Det var när jag fick reda på att min klasskamrat och vän dött i cancer.
Jag minns det som om det var igår, men det är i år 5 år sedan.
Jag var sjuk och hemma från skolan den dagen och låg hemma i min säng. Då min matte lärare som även var biträdande rektor, ringde. Hon frågade om jag var ensam hemma, vilket jag tyckte var konstigt, jag svarade ja och hon frågade hur jag mådde och så vidare. Sedan frågade hon när mamma kom hem, jag blev förvirrad och förstod inte alls varför hon ringde och allra minst varför hon ville prata med min mamma.
När vi lagt på förstod jag direkt. Det hade varit allvar i hennes röst. Jag ville inte tro det, så när mamma äntligen kom hem så sa jag att Åsa ringt. Mamma ringde till skolan direkt och jag satt några meter ifrån henne och kollade in varenda rörelse hon gjorde, varenda ord hon uttalade.
När samtalet var slut, berättade mamma, jag hade vetat det hela tiden, så tårarna kom direkt när samtalet varit avslutat och tystnaden uppstod. Mamma och jag satt och pratade, sedan ringde jag min dåvarande bästa vän Lisa. Vi satt mest tysta i varsin ände om luren.
Vad är kärlek?
Kan vara världens svåraste, men ändå världens med självklara fråga. Jag kan inte riktigt svara, men för att på något sätt förtydliga vad kärlek är, följer här en lång rad saker som jag räknar som kärlek:
När en fin pojke talar om för mig att han har en låt som är min låt.
När mamma ringer vid elva tiden och säger att det ska bli kallt och att jag bör klä på mig tjockt, för att hon vet att jag ska ut och slira med alkohol i min kropp.
När jag kommer hem och möts upp av en påse chips på "vardagsrums-bordet" från en fin pojk.
När min pappa säger att han är stolt över mig.
När jag får höra orden "Jag älskar dig".
När Håkan Hellström står på scenen och jag står i publiken.
När min Farmor säger "Det är inte någon som hjälper mig med gardinerna, jag saknar dig"
När jag vaknar av att min fina ligger och håller om mig.
När jag de få gånger ringer min mamma (hon ringer för det mesta till mig) så svarar hon alltid "Har det hänt något?"
Kärlek för mig är något som finns på olika plan, jag har ju såklart inte samma kärlek till min pojkvän som jag har till min mamma. Men det är kärlek på så sätt att jag älskar dem och de skapar en känsla av att jag är älskad på olika plan. Det är nog min beskrivning av kärlek. Den känslan som man älskar allra mest, det är kärlek.
Dag 3 -Mina föräldrar
Mina älskade päron kan vara dom bästa i hela världen, även om jag inte alltid tyckt det. När jag var liten var jag pappas flicka. När mamma och min storasyster gick i klädaffärer gick pappa och jag alltid runt och kollade i leksaksaffärerna, han gjorde en Emilbösse till mig och ett svärd. Jag var en toyboy som liten och älskade att leka krig. Pappa var min idol och han fick mitt hat till dansband att växa till liv.
Jag är nog mest lik min pappa, ibland lite för lika. Vi kan behöva eget utrymme och kan sura i flera timmar, sen är allt bra. Vi kan vara lika lättirriterade och tända till av ilska lika lätt.
När jag var 10 år skilde sig min föräldrar. Då förstod jag inte riktigt allvaret i det. Mina föräldrar flyttade isär och jg och min syster bodde hos dem varannan vecka. Min pappa hade träffat en ny och jag hatade henne, ibland hatade jag pappa, jag tyckte att det var hans fel att han och mamma skiljt sig.
Ungefär ett år senare flyttade pappa för att plugga i Östersund, så jag bodde hos mamma jämt, just då kändes det konstigt, från att vara en familj på 4 personer till att bli en splittrad skara. För så var det verkligen, min syster var 14 och hur tonårsaktig som helst, så hon ville aldrig vara hemma och när hon väl var det så var hon sur och irriterad. Mamma jobbade i Stockholm, vilket det tar 45 att pendla till, så hon åkte tidigt om morgon och kom hem sent om kvällen. Pappa var i Östersund och jag hatade allt vad som hade med skilsmässan att göra. Jag blev sjuk något år senare och då började min familj gå ihop och vara en riktig familj och stötte mig, speciellt min mamma. Hon gav aldrig upp. Hade inte min mamma varit sånt stöd hade jag nog aldrig blivit frisk. Jag skrek alla möjliga skällsord till henne under de åren, men ändå stod hon ut.
Åren gick och pappa hade läst klart sin utbildning, mamma fick ett jobb närmare och min syster växte ifrån sin tonårsperiod. Mina föräldrar har aldrig kommit överens efter skilsmässan. Jag tror alltid att de kommer vara stelt och jobbigt mellan dem. Men jag kommer alltid älska dem. För att mamma är världens mest överbeskyddande, men jag vet att det bara är av välvilja. För att pappa är som han är och kan motivera mig på ett sätt som ingen annan kan. Jag trodde inte det skulle bli så känslosamt att skriva det här inlägget, men mina ögon är just nu tår fyllda. De är ju dom som fått mig till världen, de är dom som ställer upp som gjort mig till den jag är och jag älskar dom 1000 jordvarv och tillbaka för det.
Dag 2 -Min första kärlek
Det är svårt att sätta fingret på min första kärlek, jag minns första gången jag var kär, jag var 6 år och kär i vår granne Emil som hejade på AIK, så då började jag också såklart heja på gnaget. Men Emil var inte den första som fick det att pirra i magen, han var inte den första jag ville pussa på så for jag såg honom. Nej det var Danne. Vi var tillsammans i mellan-högstadiet. Vi gjorde "plast" hjärtan till varandra på träslöjden och hängde varje rast och nästa varje dag efter skolan. Vi var hur kära som helst och när jag en gång fått höra att jag klippt mig fullt, muntrade han upp mig och sa att jag var det finaste han visste.
Vi skrev fina kort och gav rosor till varandra. Om sommarloven, försvann vi lite ifrån varandra, men skrev alltid brev. Danne samlade på snusburkar och jag tyckte det var bland det knasigaste/charmigaste/gulligaste jag sett. När han tittade på mig så höjde han alltid på ögonbrynen och det kommenterade jag såklart alltid. Danna skämdes alltid över det, men kunde aldrig riktigt sluta.
En gång var tidningen på den skolan vi gick på, de gjorde ett reportage om hemglass, eftersom det låg beläget i staden vi bodde. De tog en bild på mig och Danne vid skolbänken, jag äter på min glass och tittar på Danne på ett riktigt tonårs-kärleks-sätt. Rätt komisk bild nu i efterhand.
Ett annat roligt minne var när vi skrev varandras namn på våra armar, alltså typ " Jag älskar Danne<3<3" med tusentals hjärtan. Samma dag skulle vi ta "fotbollskort" med det fotbolls laget jag spelade i. När jag skulle ta min ensamma bild så skulle man hålla handen på bollen, jag höll den handen som täcktes av Dannes klotter, efteråt sa fotografen "Hälsa Danne". Danne hade samma dag åkte buss och när han sträckte fram handen så tog även han sin klotter hand och fick till svar av chauffören: "Hälsa Lisa!"
Det tog som alla förhållanden slut, jag var deppig i några månader, men vi hade trots allt växt ifrån varandra och ingen av oss orkade "kämpa". Efter något år blev vi bra vänner, vilket var guld värt med tanke på att vi var så lika och hade så kul. Men idag pratar vi inte alls längre.
child
även fast jag är 20, så känne rjag mig 10 år yngre. Det slog mig idag att jag inte ville gå hem, till en tom, tråkig och kall lägenhet. Det var precis som när jag var tio och gick hem, då jag var rädd för att vara själv hemma. Jag hatade känslan av att allt ekade tomhet. Så idag när jag kände att jag inte ville hem satt jag kvar en stund på högskolebiblan, med folk runt omkring.
En nakdel när man haft besök är att det blir så fruktansvärt tomt när de åker. Inga saker som ligger och finns, ingen somblir hungrig samtidigt som en, eller ingen att konversera med. Nu låter det heldeppigt, som att jag aldrig träffar någon i vanliga fall, men faktum är att ha någon boende hos sig är bland det bästa jag vet. Jag älskar när Gustav kommer upp och vi ska sova eller att vakna med någon brevid sig. För ett tag sen dök frågan om vi var sambos upp. Vi sover tillsammans varje natt, ibland äter vi måltider tillsammans och det händer att vi tvättar tillsammans, ska jag vara helt ärlig så trivs jag att det är så, lite då och då sambos.
Det är däremot en annan sak när någon kompis kommer och hälsar på. Men nakdelen är känslan av tomhet när de åkt. Liselott, Micke och jag har pratat om att bo tillsammans i Göteborg, men först ska vi alla avsluta våra nuvarande projekt, Micke ska bli klar i lumpen, Liselott ska jobba klart i Frankrike och jag ska avsluta min utbildning. Sen är det fritt fram med samboslivet för mig, Micke och Liselott.
Just nu ser planerna ut så, sen vet man ju aldrig vad som hinner hända innan dess.
En av anldeningarna till att jag sitter och spyr ut lite tankegångar är för att vi sov ut länge imorse, eller ja, Gustav gick upp vid sju, sen kom han hem igen vid halv elva då vi låg och drog oss en bra stund, innan jag vid halv ett till skolan. Hur som helst en annan anledning är att jag känt mig sjukt sällskapstokig idag, så när Ullis föreslog en macka på Hello så tvekade jag inte en sekund. Sen drog jag bort till skolan för att bara finnas tillsammans med ett 50 tal andra studenter. Väl hemma drog jag igång ett glöggprojekt som snabbt avslutades eftersom jag är för klantig för att kunna köpa normal glögg. Glöggen gav mig julkänslor, så jag drog upp mina julsaker, så nu känns lägenheten en anning juligare och jag trivs.
Kan inte sluta skriva då jag i denna stund sitter och behöver få ur mig en del, egentligen ingen som helst nödvändigt.
En nakdel när man haft besök är att det blir så fruktansvärt tomt när de åker. Inga saker som ligger och finns, ingen somblir hungrig samtidigt som en, eller ingen att konversera med. Nu låter det heldeppigt, som att jag aldrig träffar någon i vanliga fall, men faktum är att ha någon boende hos sig är bland det bästa jag vet. Jag älskar när Gustav kommer upp och vi ska sova eller att vakna med någon brevid sig. För ett tag sen dök frågan om vi var sambos upp. Vi sover tillsammans varje natt, ibland äter vi måltider tillsammans och det händer att vi tvättar tillsammans, ska jag vara helt ärlig så trivs jag att det är så, lite då och då sambos.
Det är däremot en annan sak när någon kompis kommer och hälsar på. Men nakdelen är känslan av tomhet när de åkt. Liselott, Micke och jag har pratat om att bo tillsammans i Göteborg, men först ska vi alla avsluta våra nuvarande projekt, Micke ska bli klar i lumpen, Liselott ska jobba klart i Frankrike och jag ska avsluta min utbildning. Sen är det fritt fram med samboslivet för mig, Micke och Liselott.
Just nu ser planerna ut så, sen vet man ju aldrig vad som hinner hända innan dess.
En av anldeningarna till att jag sitter och spyr ut lite tankegångar är för att vi sov ut länge imorse, eller ja, Gustav gick upp vid sju, sen kom han hem igen vid halv elva då vi låg och drog oss en bra stund, innan jag vid halv ett till skolan. Hur som helst en annan anledning är att jag känt mig sjukt sällskapstokig idag, så när Ullis föreslog en macka på Hello så tvekade jag inte en sekund. Sen drog jag bort till skolan för att bara finnas tillsammans med ett 50 tal andra studenter. Väl hemma drog jag igång ett glöggprojekt som snabbt avslutades eftersom jag är för klantig för att kunna köpa normal glögg. Glöggen gav mig julkänslor, så jag drog upp mina julsaker, så nu känns lägenheten en anning juligare och jag trivs.
Kan inte sluta skriva då jag i denna stund sitter och behöver få ur mig en del, egentligen ingen som helst nödvändigt.
The boxer
För några dagar sedan låg jag tårögd och funderade över meningen med livet, Gustav låg brevid lika fundersam, vi reflekterade över vår vardag och kom fram till att det behövs distans från allt som berör skolan. Därför ska vi imorgon packa ihop en väska fylld av matsäck och ge oss ut i vildmarken.
Den geniala idén stavas Gustav, där kriterierna är att vi ska ha avstängda mobiler, vara långt ifrån stadsmiljön och vara ute tills benen inte bär.
Förövrigt så lyssnar jag på Simon and Garfunkel och är sjukt sliten efter att i en veckas tid gått nervös dygnet runt över en förbaskad salstenta, igår gick stapeln av och jag vill inte yttra mig om hur det gick, men det är skönt att ha det överstökat.
Nu taggar jag medieproduktions delkurserna och nästa helgs hemfärd med världens finaste pöjk.
svartvit
Imorgon är det dags för zoo-gasque, jag ska vara panter och hoppas att det serveras god mat.
Idag har jag försovit mig, ätit lunch på Mezzo och slösat pengar på strumpbyxor och kökshandukar
Igår fick jag ångest över denna kukans delkursen, jag åt naturgodis och tog kort på Gustavs läppar, det såg ut som en vagina.
Nästa fredag kommer jag ha min första salstenta
Näst nästa fredag åker jag och Gustav till Strängnäs
Näst nästa månad ska jag och Gustav upp till Stockholm och kolla på Queen-musikalen
Just nu lyssnar jag på Peter, Bjorn and John
Om en kvart ska jag läsa kurslitteratur
Om en halvtimma ska jag lägga kurslitteraturen åt sidan och kolla på Idol 2010, för att en del sjunger bra
Idag har jag försovit mig, ätit lunch på Mezzo och slösat pengar på strumpbyxor och kökshandukar
Igår fick jag ångest över denna kukans delkursen, jag åt naturgodis och tog kort på Gustavs läppar, det såg ut som en vagina.
Nästa fredag kommer jag ha min första salstenta
Näst nästa fredag åker jag och Gustav till Strängnäs
Näst nästa månad ska jag och Gustav upp till Stockholm och kolla på Queen-musikalen
Just nu lyssnar jag på Peter, Bjorn and John
Om en kvart ska jag läsa kurslitteratur
Om en halvtimma ska jag lägga kurslitteraturen åt sidan och kolla på Idol 2010, för att en del sjunger bra
Medievardagen
Jag vet att jag för några dagar sedan skrev om att jag var inspirerad, motiverad osv. Stryck det!
Jag kunde inte vara mer omotiverad. De senaste dagarna har jag mest haft tankarna på om det verkligen är meningen att jag ska vara här. Jag har mest drömt mig bort till storstäder som London och Paris. Längtat efter frihet och det sista jag ägnat tankarna åt är Halmstad och plugglivet. Jag trivs, men det känns som om något saknas. Därför kolla jag förgäves resor, för någon slags förändring kräver jag.
Jag kläckte till och med ur mig till Gustav imorse att jag nästa år har planer på att flytta till Paris. Men jag vet inte. Jag vet inte ens varför jag kläcker ur mig sånt utan att ens har planerat in varken boende eller sysslosättning där och min ekonomi skulle knappast räcka för att bosätta mig där.
Tanken var att jag först skulle bo i London, men då snackar vi om sista terminen i trean. Jag är så sjukt velig att jag blir tårögd av att fundera över detta.
När jag och Gustav de senaste veckorna diskuterat detta har vi sagt att det bara är att hålla ut tills denna satans delkursen är över, för den är så sjukt tråkig. Nästa delkurs kan trots allt bli mer intressant, men jag är så sinnessjukt sugen på allt annat än att plugga in 4 böckers innehåll i hjärnan. Vill mest krypa in i ett skal och gå i ide ett tag.
Det slog mig precis innan jag skrev inlägget att jag köpt gymkort, vilket binder mig till Natilus gymmet i 1 år. Så antingen betalar jag en kostnad för något jag inte utnytjar, eller så gillar jag läget.
Jag ska inte klaga för alla har ju inte chansen att få plugga , om man nu ska se det som en chans. Jag älskar ju trots allt människorna som ingår i min vardag här och även om dagar som dessa känns så sjukt onödiga och värdelösa, så är det väl bara att ta sig igenom dem.
Vi kan väla sammafatta det som att jag inte vet, och om jag någonsin kommer kommer bli klokare och hitta en lösning är frågan.
Västra Frölunda
söker lite förnyelse, trött på vardagen och försöker förgäver finna mig en hobby. När Gustav var här sist låg vi och pratade om att starta band, inte alls seriösa planer nånstans. Men då slog det mig iallfall att jag vill börja spela piano. Dilemmat är min tiny winy lägenhet och min tiny winy ekonomi. Så tänkte jag ett litet piano, såndär som Miss Li brukar ha. Idag slog det mig att jag ska låta min piano planer flyta åt sidan ett tag. Istället ska jag köpa Lottens Oskars barbord + stolar, köpa mig en symaskin och börja sy en massa.
Så lite förnyelse är på gång, men jag är ännu mer sugen på att förnya mitt utseende, lugg funkar inte på sommaren, jag vägrar klippa av det igen och hårfärgning är ju ingen idé med tanke på att håret ändå solbleks. Så nu vet jag inte riktigt hur jag ska göra, är tatueringssugen, men eftersom jag inte planerat nåt fint motiv kan jag inte heller göra det, så atte..
Går så jäkla bra med mina planer, får helt enkelt vänta tills hösten med utseende förändring. Så länge skaffar jag mig en hobby och inreder lägenheten pö om pö.
Förresten har inte mitt munsår blivit bättre, tvärtom, vilket suger eftersom min småläning kommer ner imorgon, det betyder att våra läppar inte kan snudda vid varandra vilket inte känns helt okej. En grej som däremot är okej är beskedet jag fick igår och en annan grej som är helt kalas okej är att jag kan bo med Pontus under way out west helgen. taggar till Augusti nu, då massa trevligt tycks hända:
- En veckas ledighet
- Falkenberg
- Fin besök
- Way out west
- Nollning
I love her cause she moves in her own way
Hur vet man när någon älskar en? När människan säger att man är finast och att den kramar en så hårt att det gör ont i revbenen? Eller när den säger att den tycker om en mest? Eller när personen citerar ens favorit låt och skickar i ett sms?
Jag vet inte, jag vet ärligt talat inte vad älska är. För om mina föräldrar älskade varanadra i 14 år och sen bara bryter upp och sårar varandra så mycket det bara går, älskar man verkligen då? eller är ordet älska en slags sammaföring bara, som man använder för att styra trygghet för ett tag. Jag vet inte, när jag säger/skriver att jag älskar någon, då måste jag mena det. När Linn ringde igår och spelade Vampire Weekend i mina öron, skrev jag att jag älskar henne, att hon betyder allt för mig för den hon är, att jag kan henne utan och innan och att jag i stort sett skulle göra allt för henne.
Jag är sparsam med ordet älskar, för mig har det en så stor betydelse..
Jag har inte på något sätt uttryckt " Jag älskar dig " till Gustav, vi har varit tillsammans i 2 månader nu och jag har vänner som har pojkvänner som uttryckt de orden ännu tidigare i förhållandet, man ska ju såklart inte gå på tid. Gustav vet inte allt om mig och jag vet inte allt om honom, men det kommer vi ju aldrig att kunna göra. Jag gillar Gustav, jag gör VERKLIGEN det, han är det bästa som hänt mig på en väldigt lång tid. Men älskar vet jag inte? det är så svårt det där och ännu svårare blir det när han kallar mig älskling och citerar en rad ur min favoritlåt med The Kooks "I love her cause she moves in her own way".. Jag vet inte om det är han sätt att säga det eller om han bara inte tänker på singnalerna som det ger mig. ´
Älska är helt enkelt ett jäkligt kluringt ord i min värld.
Jag vet inte, jag vet ärligt talat inte vad älska är. För om mina föräldrar älskade varanadra i 14 år och sen bara bryter upp och sårar varandra så mycket det bara går, älskar man verkligen då? eller är ordet älska en slags sammaföring bara, som man använder för att styra trygghet för ett tag. Jag vet inte, när jag säger/skriver att jag älskar någon, då måste jag mena det. När Linn ringde igår och spelade Vampire Weekend i mina öron, skrev jag att jag älskar henne, att hon betyder allt för mig för den hon är, att jag kan henne utan och innan och att jag i stort sett skulle göra allt för henne.
Jag är sparsam med ordet älskar, för mig har det en så stor betydelse..
Jag har inte på något sätt uttryckt " Jag älskar dig " till Gustav, vi har varit tillsammans i 2 månader nu och jag har vänner som har pojkvänner som uttryckt de orden ännu tidigare i förhållandet, man ska ju såklart inte gå på tid. Gustav vet inte allt om mig och jag vet inte allt om honom, men det kommer vi ju aldrig att kunna göra. Jag gillar Gustav, jag gör VERKLIGEN det, han är det bästa som hänt mig på en väldigt lång tid. Men älskar vet jag inte? det är så svårt det där och ännu svårare blir det när han kallar mig älskling och citerar en rad ur min favoritlåt med The Kooks "I love her cause she moves in her own way".. Jag vet inte om det är han sätt att säga det eller om han bara inte tänker på singnalerna som det ger mig. ´
Älska är helt enkelt ett jäkligt kluringt ord i min värld.
Huckelberry
Har suttit och kollat igenom massa gamla blogginlägg, väldigt underhållande. Det är runt 4 år sen jag satte igång att blogga och har seglat stadigt på Huckelberry-bloggen sedan dess. Tycker att felstavningen i Huckleberry är lite halvt charmig, bjuder på det, somsagt 4 år sedan jag döpte den och stavninghar aldrig varit min grej. Anledningen till att de blev Huckelberry är Håkan Hellströms låt Min Huckleberry vän, är en av de finaste låtarna jag vet och jag tyckte namnet stämde bra och lätt sådär coolt klatschigt.
Bloggen har haft sina ups and downs precis som mig, inte så konstigt det eftersom jag skriver om min vardag.
Ett tag trodde jag att de skulle ta slut, att jag inte skulle kunna orka hålla på att skriva och ladda upp mer, och jag hade en period när jag tyckte de var hur meningslöst som helst att skriva ut massa ovesäntligt. Just nu är jag inne i en period då jag inte bryr mig, antalet läsare, inlägg, ord och bilder kommer och går. Vet knappt vilka i min umgängeskrets som läser, men det är alltid lika trevligt att få reda på det.
Får la se hur länge jag står ut att hålla mig i bloggvärlden , men de är ändå ganska trivsamt att ibland kunna uttrycka sig på sitt sätt.
lonley hearts club band
förstår inte hur jag ska kunna sova ut denna fina mannen i 4 dagar, känns som vi inte setts på evigheter även fast de bara var 5 timmar sen, nu är han i Småland och de känns som en helt annan värld bort. Vet inte hur jag ska fixa sommaren utan hans armar om mig under några veckors tid. Överväger att åka hem för att stilla det lite, med tanke på att alla ska åka hem, då kanske jag till och med hinner hem till Liselottens student.
de vorre fint.
Känner att jag behöver skriva av mig, dels för att jag ändå inte kommer kunna somna själv och dels för att framtiden känns så oviss att jag måste ordbajsa ut lite tankar och funderingar.
För nån vecka sen när Gustav och jag skulle somna började tårarna rinna och jag kunde inte sluta, hur mycket fina saker han än sa och hur mycket han än höll om mig så kändes allt så meningslöst. Alla frågetecken snurrade runt i skallen,vart är jag om 4 år? framtiden skrämmer mig så fruktansvärt, jag inbilar alltid mig själv att leva i nuet, men när insikten om framtiden dyker upp vill jag bara fly och hade jag inte haft Gustav härnere hade det nog varit ett snäpp svårare.
Jag har visserligen så fantastiska vänner här runt om mig, vänner som är värda guld, men när jag tvivlar för Gustav in mig på rätt spår och får mig komma ner på jorden igen.
Oron om framtiden kommer ju såklart alltid finnas, vilka kommer finnas kvar i mitt liv? Vad gör alla när jag är i Halmstad, alla där hemma som är det mest värdefulla, när ska jag få krama om Linn? När ska Micke och jag supa oss redlösa och när ska Liselott viska sina kloka ord nästa gång? alla dessa frågor, som gör att allt ibland känns värdelöst, att inte veta är en så otäck känsla. Alla tveckningar, som blir till tårar och alla osäkrheter som leder till förhastade misstag.
Jag vill inte att de ska komma ut såhär, eller här, men jag känner att jag måste dela med mig, vi alla känner det väl nån gång? Alla måste väl ego boosta, släppa löst de inre?
När jag inte är nära nån som får mig i rätt balans är bloggen mitt bollplank.
(Gustav diskar förresten på bilden)
nio ton
min sista timma som tonåring, ligger i sängen och lyssnar till Maia Hirasawas mjuka röst, som så fint sjunker om "you and me and everyone we know". Brudarna i Halmstad festar så de står härliga till och jag kunde inte vara mer avundsjuk, eftersom jag åker redan 12 imorgon, gick de inte att klaffa in krogrunda i la Stockholma.
Imorgon är jag gammal och tråkig, därför knarkar jag ung och fin musik. Fast enligt födelsedagskortet jag fick av farmor så är det nu jag ska vara uppe hela nätterna, dansa som aldrig förr och göra allt jag inte gjort. Ska såkart anamma det, även om det redan är ett motto i livet som jag slaviskt lever efter, men varför bryta bra vanor?
pössss från en nittonårig tjej som just nu lyssnar på mando diao
