P to the arty

när jag dansat och sjungit till aquarius i sisådär en kvart, filmat de och blivit störd av min mamma så blir jag så fruktansvärt djup. att kolla bilddagboken gör mig djup, det enda som egentligen inte gör mig djup och fundersam är att åka buss med fia och stå i minusgrader om mornarna. jag försöker därför lyssna på rufus "what a wonderful world", han vet hur man skriver låtar som väler av allt och inget. igåt gav jag mig på att skriva låtar. de handlade mest om känslor de med, jag skrev en låt till Linn, jag skrev om saker som ger avtryck och betyder, för de ska tydligen vara stimulerande, eller vad vet jag, rufus är stimulerande.
Ibland när jag tycker världen känns bitter, död och bara vill gå in i det stora blå då tänker jag oftast på hur mycket musik får mig att ändra på det. som efter arbetsmiljön och säkerheten var jag sjukt deppig, skrev något ovesentligt, tänkte för mycket och längtade efter allt som då inte fanns där och vetni när jag hörde hur musikalfolket spelade nån låt jag aldrig hört vart jag en anning varm inombords, jag tänkte på i somras, jag tänkte på i våras, jag tänkte på 2006 och jag tänkte på dig.
Jag måste vara en av de mest känslomässiga människorna på hela denna planet och just nu är jag troligen en av dom som stavar sämst på planeten, men skitsamma.de jag ville säga var att när jag åkte bussen i onsdags tror jag de va, så satt jag bakom en barndomsvän om man nu kan kalla han det.  det var han, jag, tessy och min "pojkvän" som hängde från 3an till 5an och när jag satt därbakom honom började de rinna tårar och jag vill bara vara 10 och ung, jag ville känna känslan av att vara bekymmerslös, de tror jag ju inte att jag var då, eftersom de var då mamma och pappa skilde sig, men saken var den att betydelsen av att de tre figurerna fanns där och vi alla hade känt samma sak fick mig att aldrig gräva ner mig som 10-åring, utan istället åka till sanda fastna med skorna i lera och hångla till sanning,konka eller procent, på den tiden trodde jag de hette plosent?!
ibland när jag hör låtar som "she moves like the wind" av kooks rinner de också salttårar ur min ögonvrå och jag vill känna att någon känner så för mig, samtidigt som jag ibland på bussen om mornarna tycker att de är hopplöst med kärlek och att alla kan springa runt en midsommarstång och sjunga lika värdelösa låtar som larz kristerz. dansband måste ha någon slags förkärlek till z, de har förresten jag också. speciellt om nätterna när jag vill attt z arna ska sväva ur min mun som betyder att jag sover och slippa ligga och bli sentemental och tankspridd utan bara vara glad och le som alla vill att jag ska vara. det stod en gång i ett sms att jag skulle vara det, inte ordagrant "var glad" utan mer " varför är du så nere, de ska du inte vara" typ glöm allt som är svart och låt de bli vit, varför inte mittemellan varför får inte jag ibland leva i gråskalan, jag tycker inte att allt är svart eller vit och jag tycker inte heller att folk ska gå och gräva ner sig alltför mycket, men kan inte jag också får gråta, bli arg eller tänka mordiska tankar.
jag måste erkänna att de känns lite bättre nu, jag måste ventilera och jag måste skriva ut och formolera det som känns som en labyrint i min hjärna, det känns som om utgången fallit på plats och att jag faktiskt, inte kan mumla över vad som skedde då och vad som sker om ett år, nuet är det nya svarta.