P to the arty

Igår natt satt jag i min säng med penna och papper och skrev allt som behövdes komma ut, bland annat dehär.

---

För tre år sedan blev Eskilstuna ett centrum för ett gäng ungdomar, som kom att kalla sig ES1A.
Ett centrum för deras liv, deras vardag, deras sinnen.
De var då 34 och de skulle att komma och gå, gå och komma folk under en lång tid.
Av dessa 34 ungdomar blev det såklart gruppindelningar. De som tidigare kände varandra, eller hade några knytande band, de som hade gemensama intressen och så de som sökte sig runt utan att riktigt falla till ro i någon grupp. Två äldre kvinnor blev deras röda tråd. Den ene liten och mager och den andre stor och mastig, om de nu är rätt ord.

Klassen blev aldrig riktigt en klass. Det var mer som ett gäng ungdomar med något slags intresse för bild. De kom att märkas. Under de timmarna i veckan de hade bild, skrattades de, de lektes och hojtades de samtidigt som det skapades i ett klassrum som blev en lekpark som vi alla rastades i. Där fann vi varandra, delade med oss, hatade, älskade, skrek, grätt, skrattade och levde. Alla hade sin roll, som tre år senare fick båten att ro iland. Utan alla bråk vi hade, utan alla skratt vi skrattade, skulle vi inte klarat av att bära titeln ES3A. Vi behövde alla för att klara det. Utan Håkan, hade vi aldrig varit rädda, utan Gunilla hade vi aldrig hatat, utan skolmaten hade vi aldrig klagat. Utan Eskil hade vi aldrig träffats och synd vore väl de, för då hade jag aldrig suttit en onsdagsnatt och varit sentimental med tårarna rinandes från ögonen.
Jag älskar er, VARENDA EN!