borde
FULLSTÄNDIGT NAMN: initialerna är LAT iallafall
FÖDD: 16 maj 1990
STJÄRNTECKAN: oxe
LÄNGD: 1,69 meter ju!
BOR: Halmstad
FAMILJ: ja
ROAS AV: detmesta
OROAS AV: vad de ska bli av världen
LYX ENLIGT MIG: äta utomhus mitt i natten med härligt sällskap
STOLT ÖVER: att jag lyckades bli frisk
SKÄMS FÖR: hur jag behandlade folk när jag var sjuk
LYSSNAR PÅ: allt utom dansband
RÄDD FÖR: de finns mycket
PRYL: klarar mig inte utan mobilen
PRYL: klarar mig inte utan mobilen
JAG SKULLE ALDRIG: såra någon med mening
DRÖMMER OM: att leva ett långt lyckligt liv
DETTA VISSTE NI INTE OM MIG: det finns mycket. men en sak jag ofta skriver kort om utan att gå in på mer ingående är att jag under 3 år av mitt liv, mellan 12 till ca 15 års ålder var sjuk i Anorexia nervosa. jag kan hantera mat nu, använder oftast en mat som mur för att inte behöva prata om min anorexi. jag älskar mat och jag älskar umgänget i att sitta runt ett bord med familjen. även om de många gånger är svårt. man kan säga att jag kunde kontrollera mat första gången julen i första ring. men sedan går de såklart i perioder. men jag tror att flytten hit kommer göra stor skillnad i att ta ansvar och äta ordentlig på normal nivå.jag tror det är de som oroar min föräldrar mest när jag är här. mamma blir alltid orolig så fort jag åker bort att jag ska "slarva med maten" som hon säger och pappa frågar nästan alltid när han ringer om jag äter ordentligt. ordentligt för mig är ett så luddigt begrepp. eftersom jag i endel perioder under min anorexi kunde äta en brödkant på två dagar och tycka att jag gått upp i vikt. amn får så sjuka perspektiv och granskar allt som har med en att göra. när jag var som sjukast ville de lägga in på på sjukhus. men den helgen lyckades mamma få mig att gå upp ett kilo och jag fick istället bo i en lägenhet på bup. eller bo och bo. mamma eller pappa tog ledigt i 4 veckor och varje morgon åkte vi till eskilstuna för att äta frukost i denna lägenhet med 3 dietiser. sedan gick jag i skolan på bup, hade två egna lärare, som var helt fantastiska. jag fick bo på bup 2 ggr , en 4 veckors period och en 3 veckors period. jag vet inte varför jag skriver allt detta. för de är något som jag för det mesta döljer, de flesta av mina kompisar har ingen anning om att jag varit sjuk och de få som vet, har jag aldrig pratat så djupt om det med. såklart vet min familj och släckt om de. Fia, Ella, Fländärs, Cicci och Lisa vet såklart eftersom vi gick i samma klass när jag var sjuk. Fia och Lisa är nog de ända som jag pratat någurlunda djupt med det om och Sara och jag pratade också rätt mycket om det när jag just berättade. efteråt blir de bara så konstigt. speciellt med Sara, de kändes som hon såg mig på ett annat sätt när vi åt. nu har jag släppt bomben alltså..var inte lika farligt som jag trodde. tror de ska komma naturligt och inte som när jag skulle berätta för Max. kom så fel. För sanningen är den att även om jag hatar att de åren av mitt liv existerat så ångrar jag dem inte. de har lärt mig så mycket. givande. alla psykologsamtal. som när ingerd och jag satt och målade och hon frågade vad min bilder symboliserade. jag minns sista gången vi träffades, de var i slutet av hösten 06, hon önskade mig lycka till och sa att jag var välkommen tillbaka om jag ville prata. jag har inte varit på bup sedan dess. nångång när jag varit på sjukhuset har jag sett min gamla läkare, men jag har inte varit inne på bup. jag tänkte att jag nångång skulle skriva en bok om det och gå och prata med dom igen. men jag är rädd att dom inte kommer ihåg mig eller att de skulle bli för jobbigt. jag gillar inte att åka förbi där med bil eller buss som jag brukade göra. de representerar en så dålig del av mitt liv. som jag skäms över, men att bära det i min ryggsäck har fått mig att komma hit.
Kommentarer
Postat av: LINZAN
JAG ÄLSKAR DIG SÅ MYCKET! saknar dig så jag nästan dör. Kom ska vi ha pickenick <3<3<3
Postat av: Lisa
<3
Trackback
