P to the arty

denna sommaren har varit så otroligt fin. nu är sommaren officelt slut, det känns i kroppen i själen, det syns i vädret och känns i luften. hade solen strålat hade jag troligtvis åkt till östra stranden och känt havets vindar förfriska, jag hade läst ut samhällsvetenskapliga förutsättningar och varit nöjd. just nu ligger jag i min säng halvkollar på våra bästa år, äter sockerkaksmet, jag hör hur vindarna slår mot fönsret de låter som rena orkanen, imorse när jag vaknade läste jag ytterligare några kapitel ur samhällsvetenskapliga förutsättningar och försökte förstå ord samband från tisdagens föreläsning.
jag pratade en stund med pontus igår, saknar honom, egentligen är det konstigt med tanke på att vi lärde känna varandra på Arvika och umgicks intensiv och inte setts sedan dess, men ändå pratat då och då. han fick mig att må lite bättre i onsdags när allt kändes meningslöst. jag har kommit in i ännu en depp period och jag tror de beror mycket på flytten, ingen bekant själ, ingen vanlig rutin, allt är nytt och de är med skräckblandad förtjusning som jag är här. de är inte många dagar tills Micke kommer och de är inte heller många veckor tills jag kommer hem, men tanken på att leva här i 3 år skrämmer mig. jag borde vara glad över att jag över huvudtaget har möjligheten att få vara här, men räddslan tar över och jag längtar hem så otroligt. det känns som de flesta har någon slags trygghet här nere, men jag känner mig bara vilsen. varenda dag är en utmaning, jag har ingen kontroll över vad som händer och att tappa allt är toppen på räddslan. Jag vet att alla har jobbigt i början, alla känner säkert samma sak, men saken i det hela är att jag är rädd att jag tappar kontrollen och istället drar mig ur det. det var väl i stort sett de jag vill få ut, skriva av mig, ventilera..