P to the arty

ibland får jag lite smått ångest av att bo ensam. Dels för att vakna upp och det är knäpptyst, precis så tyst som när det i skräckfilmer precis ska hända nåt läskigt och den där "Vad ska häända??"-tystnaden kommer. Så hatar jag att bara göra mat till mig själv. Stå i en halvtimma och laga ihop nåt fattigt ,bara för att sen sitta själv i en 20 minuter och äta för sig själv. Samma sak när jag kollar på teven, kan komma på mig själv sitta och skratta åt How I meet yout mother och sen inse hur tragiskt det är att inte dela skrattet med någon. Eller när jag kommer hem till en lägenhet som skriker tomhet. Sånt sitter jag och funderar över klockan 8 en lördagsmorgon. Det är därför det uppskattas så när Micke kommer ner då och då. När han ringer till mig när jag är i skolan och säger att han lagat mat och undrar när jag kommer hem, eller när Ullis och Sabina kommer och fyller ut tomrummet med massa prat och goda skratt. Eller när jag vaknar upp brevid honom och inte behöver ligga och frysa i sängen och han kommer med vatten i ett vinglas. Eller som när mamma och Sara kommer och hämtar mig från högskolan. Nu när det är påsk så smyger sig såklart ensamheten inpå bara skinnet. De flesta åker hem till sina familjer. Det är därför det känns extra fint när en vän skriver och tycker att jag ska komma på påskmiddag. Sånt uppskattas. Så när jag tvättat klart ska jag ta mig bort mot hemköp, köpa på lite ingredienser till en paj som ska avnjutas med fler än bara mig själv.