P to the arty

Jag vet att jag inte är den enda. Alla människor har väl samma behov, då på olika plan. Jag tror jag har en extra dos av det bara.
När jag var liten kunde jag sitta ensam på mitt rum i flera timmar, bara leka med mina barbiedockor och andra ting. Timmar kunde gå och tillslut kom mamma alltid in och kollade så jag levde. Men jag var inte medveten om tiden, de var jag och leksakerna i timtal.
Så började jag leka med Maria, jämt lekte vi. Vi bodde två hus ifrån varandra, så var vi inte hos mig så var vi hos henne, men oftast lekte vi i min lekstuga.
Vi flyttade från Linköping och helt plötsligt var jag där igen, Ensam på rummet i timtal. Mamma tjatade att jag skulle ringa vänner, gå ut och leka, men inget kändees riktigt lika kul utan Maria vid min sida.
Så kom nya bästisar och andra försvann, men Maria och jag höll fortfarande kontakten.
Hon hade en jobbig tif i sitt liv som vi bearbetade tillsammans, då över telefon eller så åkte jag till henne över loven. Så löste sig allt för henne och jag fann en själsfrände , Tessy, vi lekte varje dag. Tessy, Johan, Danne och jag. Vi var av samma skrott och korn, så den dagen när mamma och pappa skilde sig kändes de inte lika ensamt att gå igenom eftersom även deras föräldrar var skilda.
Ett år gick och vi skulle lämna skolan vi då gick på, för att bli äldre och förståndigare. De andra började på Karinslund och jag på Asken.
Danne och jag gjorde slut och Tessy och Johan gjorde slut.
De blev inte riktigt detsamma efter det. Då kom allt, allt rasade. Jag blev dålig och stundtals kändes livet ovärt på alla viss. Min syster levde tonårslivet, pappa träffade en annan och mamma jobbade dygnet runt kändes det som. Allt föll liksom samman. De var då jag bestämde mig för att aldrig hålla fast om någon person.
Starkast ensam kändes då som enda lösningen. Jag hade vänner, men aldrig som fick komma in på bara skinnet, då försvann jag hellre bort än att bli ensam igen.
Så jag började måla, måla i mängder. Jag började på en bildkurs och de planerades en resa.
Den sommaren åkte vi ett gäng på 15 pers till Lettland och skapade på alla sätt som var möjliga.
Efter det öppnades jag upp, blev frisk, såg inte allt som svart eller vit. Jag hittade vänner som betyde så mycket. Vi delade allt. En vän gick bort i Cancer, men vi hade varandra, vi grätt, skrattade, dansade och sjöng oss genom livet.
Så var de dags att skiljas ifrån dem. Vi blev äldre och alla började på olika skolor. Men vi höll kontakten, jag ville hålla kontakten. Vi sågs då och då, de kändes alltid så skönt att kunna ringa och bara kunna gråta ut och finna tröst hos någon.
Linn och jag fick finare relation, jag tror ju äldre man blir ju närmare växer man varandra och vi är så lika men ändå så olika, jag kan säga allt och inget till henne och läsa av henne på en blick. Hon är ett stöd i stormen. Tiden gick och jag träffade en pojke. Allt gick så fort och i ren panik från gamla vanor, slängde jag bort det, flydde närheten. Jag är så närhetskrävande , men när det kommer för nära flyr jag istället. Därför är jag så rädd för relationer, yttliga relationer kan man ha i tusental, men de är de nära och intima som får  mig att fly.

Så i höstas lämnade jag allt där hemma, jag tror att jag flydde lite, relationer som inte kan byggas och jag behövde en ny ruta. Micke är nog den som jag känt pushat mig till det. Utan honom hade de nog inte blivit såhär bra. Relationer är enligt mig en av livets stora byggstenar. Jag ska inte stressa in i något, men när det känns såhär rätt vill jag inte trycka på bromsen. Jag vill berätta för alla vad jag känner, men jag är så rädd att de istället ska leda till att jag slänger bort det.
Att få det ömsesidigt är det finaste som finns. Att vakna att någon kramar om en , eller säger att man är finast är något som jag tidigare skulle skrika och springa ifrån, jag vet inte om jag växt så eller om jag lämnat perioden av ensamhet bakom mig. Men som min kloka vän Liselott brukar säga, går det lätt så är det rätt. Relationer på alla dess plan ska man vara varsam med, man brukar säga att folk lär en saker, men relationer blir jag aldrig klok på, jag tror jag lär mig själv av relationer, till vänner, familj och alla människor man möter.
Men de är något jag lärt  mig vara varsam med, visst kan man vara stark ensam så länge du har någon som stötar dig när de blåser extra mycket.