Dag 3 -Mina föräldrar
Mina älskade päron kan vara dom bästa i hela världen, även om jag inte alltid tyckt det. När jag var liten var jag pappas flicka. När mamma och min storasyster gick i klädaffärer gick pappa och jag alltid runt och kollade i leksaksaffärerna, han gjorde en Emilbösse till mig och ett svärd. Jag var en toyboy som liten och älskade att leka krig. Pappa var min idol och han fick mitt hat till dansband att växa till liv.
Jag är nog mest lik min pappa, ibland lite för lika. Vi kan behöva eget utrymme och kan sura i flera timmar, sen är allt bra. Vi kan vara lika lättirriterade och tända till av ilska lika lätt.
När jag var 10 år skilde sig min föräldrar. Då förstod jag inte riktigt allvaret i det. Mina föräldrar flyttade isär och jg och min syster bodde hos dem varannan vecka. Min pappa hade träffat en ny och jag hatade henne, ibland hatade jag pappa, jag tyckte att det var hans fel att han och mamma skiljt sig.
Ungefär ett år senare flyttade pappa för att plugga i Östersund, så jag bodde hos mamma jämt, just då kändes det konstigt, från att vara en familj på 4 personer till att bli en splittrad skara. För så var det verkligen, min syster var 14 och hur tonårsaktig som helst, så hon ville aldrig vara hemma och när hon väl var det så var hon sur och irriterad. Mamma jobbade i Stockholm, vilket det tar 45 att pendla till, så hon åkte tidigt om morgon och kom hem sent om kvällen. Pappa var i Östersund och jag hatade allt vad som hade med skilsmässan att göra. Jag blev sjuk något år senare och då började min familj gå ihop och vara en riktig familj och stötte mig, speciellt min mamma. Hon gav aldrig upp. Hade inte min mamma varit sånt stöd hade jag nog aldrig blivit frisk. Jag skrek alla möjliga skällsord till henne under de åren, men ändå stod hon ut.
Åren gick och pappa hade läst klart sin utbildning, mamma fick ett jobb närmare och min syster växte ifrån sin tonårsperiod. Mina föräldrar har aldrig kommit överens efter skilsmässan. Jag tror alltid att de kommer vara stelt och jobbigt mellan dem. Men jag kommer alltid älska dem. För att mamma är världens mest överbeskyddande, men jag vet att det bara är av välvilja. För att pappa är som han är och kan motivera mig på ett sätt som ingen annan kan. Jag trodde inte det skulle bli så känslosamt att skriva det här inlägget, men mina ögon är just nu tår fyllda. De är ju dom som fått mig till världen, de är dom som ställer upp som gjort mig till den jag är och jag älskar dom 1000 jordvarv och tillbaka för det.
Kommentarer
Trackback
