P to the arty

jag känner mig så fruktansvärt tom. har smält i mig godis och annat gott hos Smedan med fina töser, men jag var alldeles för trött för att hålla mig helt vaken, tog mig hem i kylan och piggnade till av den friska luften. En sak som slog mig då var att de var första eller andra gången jag var riktigt rädd här i Halmstad, jag minns i vallås en natt i oktober när jag gick vilse, då var jag rädd, men aldrig efter det. Har liksom alltid känt mig trygg här. Min lägenhet skriker tomhet och jag innehar samma känsla. Behövde skriva av mig och sätta ord på sånt som bara far runt som en torktumlare i skallen, det är de tankarna som får mig att tro att jag aldrig kommer sluta blogga, även om jag slitit ut dagböcker och sparat word dokument med det innersta tankar, får de ytliga tankarna göra sitt avstamp här, det är när torktumlaren går igång som jag vill skriva musik, starta ett band och åka jorden runt. Träffa människor och dansa till solen gått, lyssna på ett främande språk och kyssa en främling. Istället står jag och trampar, jag vet ju att utbildning lönar sig och jag trivs ju trots allt här, men jag är rädd för att livet ska passera och jag står där på samma punkt och inte njuter fullt ut av det. Jag tror att det som krävs är varma dagar i solen och fina människor, så släpper kanske en liten klump, räknar dagar, räknar nätter, räknar minutrar, sekundrar, hundradelar. För allt räknas ju i slutändan..