3 is a magic number
nu är jag på hemmaplan. Saken är den att Halmstad också är hemma, Gustav och jag hade ett samtal om vad som deffineras som hem. Ärligt talat så vet jag inte om det är Strängnäs i sig som är hemma för mig, jag tror de beror på att just mamma, pappa och Sara bor här, när Gustav frågade vad jag ansåg var hemma, så var mitt självklara svar Linköping, i Tallboda, där jag växte upp. För varje gång vi är i Linköping och svänger in på fjällvindsvägen så känns det tryggt på något sätt. Så slog det mig att jag har samma känsla om Lintulouto. Precis när man svänger in på gården så är jag så trygg även då. Kan ju vara så att mitt lilla hat mot Strängnäs gör att jag faktiskt inte ser staden i sig som mitt hem, utan min familj som bor här, men jag säger i vilket fall som helst att jag åker hem, både när jag åker till Strängnäs och när jag åker tillbaka till Halmstad.
Känns som jag har en familj på båda hållen, även om jag inte har nån biologisk kontakt med de i Halmstad så känner vi varandra himla bra, vi äter, umgås och utvecklas tillsammans. Vi finns där för varandra i ledsna och glada studer.
Fint är det hursomhelst och så fort jag lämnar stan så saknar jag alla , samma sak gäller när jag åker ifrån Strängnäs. Men de är fint att sakna, för då vet man att de finns folk runt omkring en.
Nu ska jag ta mig till pappsen för att ordna innan släkten kommer dit, saknat dem som bara den serni!
