P to the arty

Bara en sån grej att folk snackar om att bojkotta alla hjärtans dag för att det är bara en konsumtionskälla och att man borde vissa sin kärlek till de man älskar varje dag. Javisst, jag håller med, nu känns det som om jag är någon slags förespråkare för den dagen, men jag blir för bövelen anti attityden som istället vill hata den dagen. Jag har alltid gillat den dagen, det är ingen jäkla "förhållande"- dag, utan en kärleksdag. Jag vissade mer kärlek till många andra istället för min kära pojkvän, kanske dels för att han är en av dom hipsterserna (ha! där fick du) som tycker att dagen är onödig. Men jag tycker istället att det finns en sådann dag som uppmärksammar något så vacker som kärleken mellan medmänniskor.

I all denna kärleks tvist så slog det mig att några av mina närmaste vänner inte längre är så benägna att höra av sig. Jag vet att folk har fullt upp och det har jag själv också. Och när jag flyttade till Halmstad så var jag oerhört dålig på att höra av mig till mina vänner hemma, jag var dålig på att hålla kontakten även med min familj. Men någonstans känns det inte som att det är enda förklaringen. Ibland får jag för mig att det är för att jag är i förhållande. Folk i min omgivning kan säga. "Oh, då måste vi ut och ragga och festa i helgen.. synd att du har pojkvän" ordagrant säger det inte sånt men man kan få en hint på flera olika sätt att det antingen stör eller att det på något sätt skulle vara ett hinder. Kan det vara så att jag förändrats sen jag träffade Gustav, har jag blivit en tråkig person? För jag tycker inte att jag blivit en förhållande-slav i alla fall? Jag hade en vän på gymnasiet som sa nej i stort sett jämt för att det var pojkvän hit och pojkvän dit, hon hade liksom inte plats för sina vänner och det tyckte jag var otroligt synd. Men jag tycker dock att jag har en hyffsat bra självbild och jag känner inte att jag prioriterar Gustav förre mina vänner, visserligen gör jag ju det ibland, men det händer såklart även att jag priositerar vännerna framför Gustav.

Behöver det ens handla om att prioritera, jag vill umgås med båda parterna och även det funkar.

Jag vill inte att det ska vara något problem, men någonstans känns det som att jag kommit ifrån i alla fall en eller två vänskapliga relationer och har det att göra med mitt förhållande.

Så jag tog ett snack med Gustav igår eftersom han är mitt bollplank och är viss och bra på alla sätt. Han tyckte jag inbilade mig och försökte hitta en anledning istället för att bara acceptera det. Innerst inne håller jag med honom, jag gör allt för att hålla kontakten med vissa för att de är så otroligt viktiga i mitt liv, men när det från en del inte kommer något gensvar eller det rent ut av skiter i att höra av sig så letar jag efter anledningar och oftast tror jag att felet ligger hos mig, för skev självbild har väl alla någon gång.

Jag vet inte om någon blir så mycket klokare på det här inlägget. Inte ens jag, men det kändes skönt att skriva av sig och sätta ord på tankar som far runt i skallen. Vänner växer inte på träd och de vänner jag fått privellegiet att ha är fantastiska, jag vill verkligen inte förlora dem. Så skulle det vara så att det beror på mig så vill jag självfallet förbättra mig.

Ibland överanalyserar jag. För ofta handlar det kanske bara om olika kapitel i människors liv. Folk ändrar riktining, byter städer, får nya jobb, träffar nytt folk, börjar plugga, får pojkvän, reser iväg och i denna förändring så försummas något eller någon. Det behöver inte vara den ene eller den andres fel utan saker förändras.

Kontentan blir väl att bara för att saker, människor och livet förändras bör man hålla hårt om det som är betydelsefullt och värt att hålla vid liv, så som vänskap och familjerelationer.