P to the arty

Idag är det exakt två månader sedan jag skrev här.

Jag minns att jag hade varit ute med tjejerna och det var en fin kväll. Jag åkte tubben hem och blev irriterad, det blev natt och jag skrev ett argt inlägg (nedan). Dagen efter mötte jag upp Ella och vi köpte med oss gottis och hade picknick i Humlan. Sen blev det kväll, det blev inte jättesent, men kallt och vi skilldes åt och jag cyklade hem till pappa och satte mig på mitt rum. Jag tror att det kan ha gått omkring två timmar sen ringde telefonen till pappa...

 

 

 

Det har hänt alldeles för mycket dessa två månader. Det har hänt en hel del fina, bra och fantastiska saker. Men en stor, hemsk, tragisk och sårgedryppande historia. För när det ringde i pappas telefon den kvällen så var det inget lyckosamt och bra samtal, det var motsatsen. För när pappa svarade i telefonen så var det mina två halvsyskons mamma som ringde. Min halvbror Johan som då var 28 år hade tagit sitt liv...

 

 

Jag hörde att det ringde till pappa, jag hörde signalen och när han svarade, jag hörde hans chock och hans förtvivlan. När han sa: Va? Vad sa du?, tysnaden och sen när han sa: Nej!. 

Min första tanke var att det hänt något med min Farfar som fram och tillbaka varit dålig- så jag gick till köket där pappa satt och med telefonen vid örat. Han la på. Jag frågade vem det var och pappa sa bara: Kan jag få prata med er två. Till mig och hans fru. Jag hade nu börjat få tårar i ögonen och tänkte att Farfar hade lämnat oss. Men beskedet kom som en enda stor, fett, äcklig chock och jag grät- jag grät högt, snabbt, osammanhängande, mycket och kunde inte sluta gråta. Sedan åkte pappa och jag till min halvsyster som också bor här i Stockholm.Det var då mitt i natten, vi satt där och försökte förstå varför Johan gjort det? Varför hade ingen förstått och framförallt så satt vi alla och bar på det fetta skulden. Jag fattade inte att det var sant. 

 

När pappa och jag var hemma i lägenheten igen så ringde jag mamma. Hon hade skickat något i chatten till mig på Wordfeud och jag kände att jag var tvungen att få ur mig det till henne. Med gråten i tungspetsen så fick jag långsamt ur mig orden: ..Johan finns inte mer.. Mamma fattade inte, hur kan man förstå? det går inte, jag kan inte. 

 

 

Det blev morgon och jag sov knappt en sekund den natten. Jag ville inte vakna upp och inse att det som kände som en mardröm var sanning. Vi åkte till bårhuset och där slogs jag av helvetets hårde knytnäve. Johan låg livlös på en bår, inte ens när jag rörde honom reagerade han. Det är det mest overkliga som jag någonsin varit med om. Att se mitt syskon ligga livlös på en bår och veta att det är sista gången jag ser honom, jag skulle aldrig mer får höra hans skratt igen eller känna mig trygg hos honom, han skulle aldrig mer sjunga, spexa sig. Vi skulle aldrig mer ses igen. 

 

 

Jag fattar inte att det idag faktiskt är två månader sedan jag fick beskedet, jag fattar inte att två månader kan vara så långa fast ändå så korta. Jag fattar inte att jag klarat igenom det, det trodde jag aldrig. Varje dag slår det mig att: "Nej, johan kommer inte svara på mobilen idag heller". Det är så sjukt, så hemskt och hjärtskärrande. Det finns inte så mycket mer att säga eller uttrycka, sorgen är som en tung jävla ryggsäck och den kommer jag bära runt på i resten av mitt liv, förhoppningsvis kommer väskan bli lättare med åren, men just nu så väger den tonvis och kampen att lyfta upp den ifrån sängen om mornarna är ibland ett rent ut sagt helvete. Jag hatar att vakna med tanken att Johan inte vaknar, jag önskar så gärna att han vaknat en dag till så jag hade kunnat träffa honom och ändrat hans inställning till livet. Jag hade gjort allt för honom, för halvbror eller inte så var han en del av mig och är fortfarande en del av mig, det kommer han alltid förbli.