P to the arty

såg Kristian Anttila igår med Micke, Liselott, Vincent och Ella. såååå in i norden fint!
så efter spelningen for vi hem till liselott, käkade ris och vitlöksbröd innan micke och jag somnade gott i varsin soffa. Så idag klev jag upp till tonerna av Queens Bicycle race, drog hem till mamma, duschade och fixade mat innan folk rasade in en efter en. Fia , Johan och Ella var först ut, så dök släkten upp, sen kom Liselott förbi en sväng. Sara och Jocke kom hit en sväng, evigheter sen jag såg dom, så de var extra fint!
helfina två dagar, så att jag vill stanna längre¨, måste kila!

synes!

nu är jag på hemmaplan. Saken är den att Halmstad också är hemma, Gustav och jag hade ett samtal om vad som deffineras som hem. Ärligt talat så vet jag inte om det är Strängnäs i sig som är hemma för mig, jag tror de beror på att just mamma, pappa och Sara bor här, när Gustav frågade vad jag ansåg var hemma, så var mitt självklara svar Linköping, i Tallboda, där jag växte upp. För varje gång vi är i Linköping och svänger in på fjällvindsvägen så känns det tryggt på något sätt. Så slog det mig att jag har samma känsla om Lintulouto. Precis när man svänger in på gården så är jag så trygg även då. Kan ju vara så att mitt lilla hat mot Strängnäs gör att jag faktiskt inte ser staden i sig som mitt hem, utan min familj som bor här, men jag säger i vilket fall som helst att jag åker hem, både när jag åker till Strängnäs och när jag åker tillbaka till Halmstad.
Känns som jag har en familj på båda hållen, även om jag inte har nån biologisk kontakt med de i Halmstad så känner vi varandra himla bra, vi äter, umgås och utvecklas tillsammans. Vi finns där för varandra i ledsna och glada studer.
Fint är det hursomhelst och så fort jag lämnar stan så saknar jag alla , samma sak gäller när jag åker ifrån Strängnäs. Men de är fint att sakna, för då vet man att de finns folk runt omkring en.

Nu ska jag ta mig till pappsen för att ordna innan släkten kommer dit, saknat dem som bara den serni!

skaru inte skriva vem du snott bilderna av? hah? haaah?? :)


Ni såg de fina bilderna från Picasso inlägget, de är Ullis som varit flitig fotograf!
go natt hörni!

Några tecken på att fest blivit en alltför stor del av mitt liv
- när lördan är kommen börjar folk massattackera migom jag ska festa
- min alkoholtestprofil visade att jag är i Farligt-zonen
- jag hittade en vinettiket i min matta (ryamatta)
- de står två tomma vin bag-in -boxar i mitt sopputrymme
- i stort sett de enda bilderna som finns på min face-b är från fester

men de har de blivit ändring på denna helg, körde rakt igenom vitt. Dels för att de festades i onsdags, men också för att de kändes som de behövdes en pause inför mitt 20-årsfirande nästa helg. Kommer bli så fint att komma hem, äta massa, träffa massa och bara njuta av att inte behöva laga mat, diska eller köpa mat.
På onsdag kommer jag alltså hem till Södermaland och invarderar både Eskilstuna, Stockholm och Strängnäs under besöket, alla som är sugna på att festa, chilla, fika osv. hör av er!

idag är det exakt en vecka kvar av min tid som tonåring.
Jag älskar att vara tonåring, de är på något sätt ett mellanstadie mellan barn och vuxen livet.
Jag minns när jag fyllde 13 och jag klev in i tonårs livet, en blond finning tjej som var trasig och förrvirrad över livet. Vid 14 års ålder döljde jag allt och trodde att de löste sig om jag försökte vara som alla andra, när jag senare fyllde 15 fann jag fotfästet och allt började på ett fint sätt lösa sig. Att vara 16 år var som att sväva på moln, allt löste sig och jag fann mig själv på ett fint sätt. När jag sen blev 17 kändes det som att livet pendlade mellan att vara fantastisk till att vara tragiskt, Håkan Hellström kan på ett så fint sätt besriva de åren i Vi två var 17 år. När jag blev 18 kändes de som att jag klev in i vuxen livet och den sommaren är en av de finaste på länge. Så nåde jag 19 års ålder, de har varit ett så fantastiskt 19 års år, jag har både hunnit med att flytta hemirfrån och börjat plugga på Högskola, jag har hittat kärleken och jag tror att jag såg mitt första gråa hårstrå idag( skämto sido).
Tonåren har helt enkelt varit 6 år av upp och nedgångar, som gett mig så mycket att fundera, reflektera och lära mig av.
När jag ikväll satt hemma hos Nathalie kändes de som att allt på något fint sätt klarnade till. alkoholen flödade bland folket och där satt jag nykter i en trygg famn, fick fina ord viskade i öronen.
Precis som mamma sagt är mitt år som 19-åring det mest föränderliga, jag har på något sätt hittat min plats och på de sättet skrämmer det mig lite att ni gå vidare och kliva upp på 20-års steget.
Men hur svårt kan de vara, förmåner som att handla på systemet tackar jag absolut inte nej till, haha!