P to the arty

ni skulle bara veta hur mycket jag saknar den här utsicken, ungefär 500 000 000 000 gånger så många grästrån det finns på denna jord.

I sommar ska jag i alla fall åka dit, ett datum är så gott som inbokat. Än så länge blir mitt resesällskap min kära prins, jag ser redan nu fram emot det. Mest för att det känns så fint att visa upp något så vackert men även för att Lintulouto är som syre för mig.

hej kompisar!

Igår klippte jag lugg. Idag har jag filmat rök och imorgon ska jag fika med Hanna efter praktiken. Det slog mig förut hur mycket galet roliga saker jag har att se fram emot under de närmaste månaderna. Dels så kommer Sabinisen upp till Stockholm nästnästa torsdag och jag följer eventuellt med henne ner till Halmstad och röjer loss där innan seminariet, vilket innebär en lite minireunion. Helgen efter det, eller snarare torsdagen efter det så kommer min allra finaste Linn till Stockholm och Emelie kanske ställer till med kalas. Sen ska både mamma och Gustav fylla år och då blir det ju såklart tårta mars rakt igenom. April bjuder på celibert besök från Mian som aldrig får nog av Stockholm och Danny kommer från England på en blixtvisit, vilket betyder festligheter som heter duga. Så där någonstans emellan allt ska Fia komma eller om jag åker till Uppsala, och hon råkar även fylla år den månaden, det gör även Ella  och Gustav och jag firar i slutet av April 2 år(!?). Maj innebär födelsedag för min del och även examination för sen är utbildningen klar!! hel insaine. Så spolar vi fram tiden till Juni, då blir jag moster, vilket kanske ändå är roligast av allt och framförallt läskigt. Mitten av juni är praktiken slut för min del och vad som händer då vet jag inte alls. Kan det bli New York, Paris, Göteborg eller håller jag mig kvar i Stockholm, vad som händer får tiden utvisa. Men just nu ska jag njuta av två relativt lugna dagar och en avslappnande helg.

hej männnsikor!

Då var det minsann måndag igen och här sitter jag i köket och väntar på att min fetaost/broccoli/svamppaj ska bli klar. Har haft en helt fantastiskt helg. I fredags kom Mian och det innabar vin och festligheter.såklart. Lördagen betyde att Gustav kom till Stockholm, vi åt sushi och pratade framtid, sen drog jag till Hanna och Mian, så vi beställde pizza och kollade på den helt fantastiskt dåliga delfinalen. Efter lite pizza , vi och skönsång så får vi till Berns där vi mötte upp Max en sväng och umgicks med trevliga typer. När klockan närmade sig två for Mian och Hanna hem, själv tog jag mig vidare till Hornstull och möte upp Alex, Gustav, Adam och Co. Sedan blev det stängnings dags och jag och min pojk drog hem och sussade gott, lite för gott. Kändes som jag sov bort hela dagen igår, så åts det lite mer pizza och kollades på fantastiska shrek.

Bara en sån grej att folk snackar om att bojkotta alla hjärtans dag för att det är bara en konsumtionskälla och att man borde vissa sin kärlek till de man älskar varje dag. Javisst, jag håller med, nu känns det som om jag är någon slags förespråkare för den dagen, men jag blir för bövelen anti attityden som istället vill hata den dagen. Jag har alltid gillat den dagen, det är ingen jäkla "förhållande"- dag, utan en kärleksdag. Jag vissade mer kärlek till många andra istället för min kära pojkvän, kanske dels för att han är en av dom hipsterserna (ha! där fick du) som tycker att dagen är onödig. Men jag tycker istället att det finns en sådann dag som uppmärksammar något så vacker som kärleken mellan medmänniskor.

I all denna kärleks tvist så slog det mig att några av mina närmaste vänner inte längre är så benägna att höra av sig. Jag vet att folk har fullt upp och det har jag själv också. Och när jag flyttade till Halmstad så var jag oerhört dålig på att höra av mig till mina vänner hemma, jag var dålig på att hålla kontakten även med min familj. Men någonstans känns det inte som att det är enda förklaringen. Ibland får jag för mig att det är för att jag är i förhållande. Folk i min omgivning kan säga. "Oh, då måste vi ut och ragga och festa i helgen.. synd att du har pojkvän" ordagrant säger det inte sånt men man kan få en hint på flera olika sätt att det antingen stör eller att det på något sätt skulle vara ett hinder. Kan det vara så att jag förändrats sen jag träffade Gustav, har jag blivit en tråkig person? För jag tycker inte att jag blivit en förhållande-slav i alla fall? Jag hade en vän på gymnasiet som sa nej i stort sett jämt för att det var pojkvän hit och pojkvän dit, hon hade liksom inte plats för sina vänner och det tyckte jag var otroligt synd. Men jag tycker dock att jag har en hyffsat bra självbild och jag känner inte att jag prioriterar Gustav förre mina vänner, visserligen gör jag ju det ibland, men det händer såklart även att jag priositerar vännerna framför Gustav.

Behöver det ens handla om att prioritera, jag vill umgås med båda parterna och även det funkar.

Jag vill inte att det ska vara något problem, men någonstans känns det som att jag kommit ifrån i alla fall en eller två vänskapliga relationer och har det att göra med mitt förhållande.

Så jag tog ett snack med Gustav igår eftersom han är mitt bollplank och är viss och bra på alla sätt. Han tyckte jag inbilade mig och försökte hitta en anledning istället för att bara acceptera det. Innerst inne håller jag med honom, jag gör allt för att hålla kontakten med vissa för att de är så otroligt viktiga i mitt liv, men när det från en del inte kommer något gensvar eller det rent ut av skiter i att höra av sig så letar jag efter anledningar och oftast tror jag att felet ligger hos mig, för skev självbild har väl alla någon gång.

Jag vet inte om någon blir så mycket klokare på det här inlägget. Inte ens jag, men det kändes skönt att skriva av sig och sätta ord på tankar som far runt i skallen. Vänner växer inte på träd och de vänner jag fått privellegiet att ha är fantastiska, jag vill verkligen inte förlora dem. Så skulle det vara så att det beror på mig så vill jag självfallet förbättra mig.

Ibland överanalyserar jag. För ofta handlar det kanske bara om olika kapitel i människors liv. Folk ändrar riktining, byter städer, får nya jobb, träffar nytt folk, börjar plugga, får pojkvän, reser iväg och i denna förändring så försummas något eller någon. Det behöver inte vara den ene eller den andres fel utan saker förändras.

Kontentan blir väl att bara för att saker, människor och livet förändras bör man hålla hårt om det som är betydelsefullt och värt att hålla vid liv, så som vänskap och familjerelationer.

Igår tog jag, Tobbe och John ett snabbt träningspass på lunchen och det var så fruktansvärt skönt att jogga av sig lite även om vi fick slänga i oss maten innan inspelningen drog igång igen, ska börja dra igång och träna ordentligt nu har jag tänkt. Kvällen spenderades med Adam och Sofie med en varsin öl i handen på puben Carmen, var skönt att prata av sig lite om allt mellan himmel och jord innan vi for åt varsitt håll för att vila upp oss inför en ny dag. Och denna nya dag har inneburit en timmas bilkörning med Tobbe runt om i Stockholm. Jag tog uppdraget som chafför och Tobbe som proffsig vägbeskrivare. Trots bilköer, inhalkningar och x antal felkörningar hittade vi tillslut den rekvisitan vi behövde och förberede så mycket som vi kunde inför morgondagens inspelningen och när den rullat klart imorgon kommer min älskade pojk! Och vet ni vad? Han stannar ända tills måndag morgon, jag dör lite av lycka. Även om vi inte ens varit ifrån varandra i en vecka så saknar jag han bra mycket.