P to the arty

jag hatar att jag är så förbannat ytlig och jag hatar ytliga människor. jag kan vakna på morgonen fundera över om jag ska begrava mig i mina problem ibland, mina ytliga onödiga tungviktiga PROBLEM. bara en sån grej som att tvätta av mitt ansikte får mig att fundera över om jag ska träffa någon efteråt och i så fall hur mycket finnar jag har och om jag kan visa mig bland folk. jag kan stå och prata med en människa utan att titta på han/henne för att jag är rädd att personen ska lägga märke rill mina brister i mitt ansikte eller att jag flakar med ögonen och tror sen att personen i fråga ska tycka att jag är en total nolla och därefter inte prata med mig. dagens ilandsproblem; "tjejen som är fööör ytlig". de händer att jag till och med kommer på mig själv att jag går som en dromedar och därför går en annan väg till tåget etc. bara för att ingen ska se min dromedargång och kolla snett på mig och tänka; "vad är de för fel på tjejen?!". Men från och med denna stund ska jag bli lite mer oytligare, lite mer oproblematisk, lite mer tvätta-anisktet-och-spring-ut-bland-folk-aktig. Nu ska jag till Ö&B.

ajö